Det går mot höst och det blir allt kortare dagar. Det går snabbt mot den tid det är mörkt på kvällarna när vi öppnar klubbstugan vid halvsjusnåret för våra måndagsträffar. Därför känns det bra när vi ser Tomas / OOC greja för att få ordning på vår utebelysning. Ikväll såg vi totalt 8 medlemmar i shacket: AXR BFE HDY OOC PVU WZR XTV och Bengt-Göran. Det var speciellt trevligt att återse Jan / BFE, som av försiktighet i relation till coronan hållit sig på avstånd en tid.

Tommy / PVU fortsätter med uppröjningen i källaren för att få i ordning en arbetsbänk för t ex antennarbeten.

FT8-programmet kommer ofta på tapeten på klubbträffarna. Det är ju välkänt att många ”Hams”, särskilt de äldre, tenderar att ta avstånd från detta trafiksätt eftersom man tycker att det är för enkelt, för automatiskt, inget för riktiga radioamatörer. Men denna krets blir allt mindre. Ett skäl till detta är att man inser att det är inom denna del av amatörradion där det verkligen händer något. Det är här nya amatörer, rädda för micken eller CW-nyckeln, lätt kan blanda sig i leken utan att känna sig tafatta.

Det må vara sant att det finns ett mått av automatik över FT8. Klickar man på ett CQ-call utväxlas QSOt automatiskt. Men om man själv ropar CQ är det inte ovanligt att man får fyra-fem anrop mot sig som man måste hantera. Det har vi t ex sett flera gånger i samband med tropo över Nordsjön. Då gäller det att vara snabb med musen och t ex välja rätt sändperiod.

Det finns ett par saker inom FT8 som oldtimers som aldrig kört några digitala moder som PSK31 och RTTY har svårt att greppa. Ett är att förstå hur programmet hanterar ljudkortet. I motsats till vid vanlig amatörradiotrafik där i princip båda parter ligger på exakt samma frekvens, kör man i FT8  aldrig på samma frekvens. Här väljer man en ledig plats i vattenfallet och programmet parar automatiskt ihop ’callen’ med motparten, som i sin tur ställt sig på en fri plats i sitt vattenfall. ”Jaha, man kör alltså split” blir kommentaren, ”ja det ser man ju på radion”.

Det är förvisso sant att man på ett sätt kör split, men det är inte därför radion visar ’split’. Det gör den för att kompensera för att man vid sändning fritt kan välja sändfrekvens på ljudkortets passband som är 2.700 Hertz, dvs samma utrymme som ett vanligt SSB-call upptar. FT8 nyttjar 50 Hertz som enligt trafikslagets sändteknik måste ligga 1.500 -1.700 Hertz över VFO-frekvensen. Väljer man till exempel en plats i vattenfallet som är 300 Hertz över VFO:s frekvens, måste VFO-frekvensen under sändningen sänkas för att avståndet mellan VFOn och sändfrekvensen bibehålls.

Nu till något annat, som i och för sig också har med WSJT-X sviten att göra:

Sol och planeter, stjärnor och meteorer och annat i rymden är intressant och spännande för många människor, också för oss radioamatörer, en del i alla fall. Då är det närmast joniserade ”svansar” till kraschade kometer som vi ägnar oss åt. Att utnyttja dem för att studsa mot och därmed förlänga avståndet till andra stationer med upp till 200 mil på 6 och 2M har blivit allt enklare med hjälp av WSJT-X- programmet MSK144 eller dess föregångare FSK441,  Nå, helt enkelt är det ju inte, det kräver en hel del kunskap men framförallt tålamod för att få till stånd QSO med hjälp av ”gruset” 10 mil upp i atmosfären.

Före persondatorernas tid måste MS (meteorscatter) ha varit svårt! Då utnyttjade man speciella bandspelare där man spelade in korta CW- snuttar som ’speedades upp’ i hög hastighet för att sändes till motparten.

En medlem i vår klubb var med på den tiden och körde MS. Det är Mats SM6EAN. Han har letat fram sin modifierade bandspelare ur gömmorna och kommer till oss måndagen den 28 september och demonstrerar och berättar om hur det gick till att jaga långväga Grids på 70- och 80-talen via studs mot skärvor i rymden!

Missa inte detta!

73
Bruno / AXR